Etiketter
Böcker, Harlan Ellison, Neil Gaiman, Resa, Tennessee Williams
Den här veckan frågar Kulturkollo efter ett riktigt bra kulturellt minne. Efter att ha läst en massa rapporter från bokmässan i Göteborg kan jag bara tänka på författarminnen. Dock inte av bokmässan, eftersom jag aldrig varit där. Men jag har två bra minnen, som faktiskt hänger ihop med vad jag läser just nu, trots att båda inträffade för länge sedan.
Först, när Neil Gaiman kom till SF-bokhandeln 2003 i samband med att American Gods och Coraline översatts till svenska. Det var helt ljuvligt att höra honom läsa live. Den svenska översättningen var jag lite tveksam till, eftersom jag rent personligt ogillade översättaren (tyckte att ä:et nog borde ersättas med ett i där), men man ska nog inte bedöma folks yrkesmässiga förmåga efter att ha träffat dem i ett ganska berusat tillstånd på fest (Vem som var onykter? Båda.) Han är helt okej som översättare, det får jag erkänna. Och ett visst mått av avundsjuka fanns det nog i mitt hårda omdöme eftersom jag drömt om att översätta American Gods sedan första gången jag läste den.
Men Neil Gaiman (som definitivt inte var närvarande på den festen) ville jag absolut se i verkligheten. Vi var tre som gick dit tillsammans, fangirlande ohämmat och fick våra böcker signerade av författaren som var väldigt rar.
Jag lyssnar just nu på hans novellsamling Trigger Warning. Där pratar han om hur Harlan Ellison satt med en skrivmaskin i bokhandelsfönster och skrev noveller inför publik. Det lät så bekant att jag insåg att jag inte bara läst om det, utan sett det, på riktigt. 1990 var jag i New Orleans under en Tennessee Williams-festival (där de under två dagar faktiskt döpt om en spårvagn till ”Desire”). En av aktiviteterna under festivalen var Harlan Ellison som satt där i fönstret med en gammal Remington eller liknande och skrev. Var också väldigt blyg och vågade inte gå fram och betala för en kortnovell eller prata med honom, fast jag såg honom på ett café senare. Men det var ändå en kulturupplevelse som jag inte glömmer. Jag minns i alla fall att jag såg en gratisföreställning av A Streetcar Named Desire som mimades (eller möjligen framfördes som expressiv dans) och en del andra författaruppläsningar och poesi och andra saker jag glömt.