8 mars

Etiketter

#Blogg100

Gråta över spilld mjölk

Etiketter

#Blogg100, Jag blir så jävla trött

Har jag ägnat mig åt ikväll, eftersom jag råkade glömma en kasse med en pärm full med noter på tunnelbanan. Eller inte direkt gråtit, mer varit irriterad och arg på mig själv. Ett och ett halvt års flitigt samlande av körnoter borta. Hoppas att jag får tillbaka den, om någon orkat lämna in den till hittegods, men det kan ta tio dagar innan man får veta.

Lyxproblem.

 

Inte klokt

Etiketter

#Blogg100

Att världen är galen blir mer och mer uppenbart, men det här tar verkligen priset…

En noshörning har blivit skjuten för att någon ville åt hornet – det är sorgligt men det händer ju. I det fria eller i stora naturreservat, trodde jag i min enfald. Men nu hände det på ett Zoo! (I Paris av alla ställen). Jag har aldrig lärt mig skillnaden mellan svarta och vita noshörningar eftersom de ser ganska så lika gråa ut. Så länge det finns några kvar över huvud taget. Men om nu galningar ska börja jaga djur på zoo också så kan de väl inte ens bevaras där…

Hur kan man vilja göra sådana här sötnosar illa?

 

 

Världen

Etiketter

#Blogg100

Så är det.

Av den alltid lika briljanta Nina Hemmingsson.

Dricka eller äta?

Etiketter

#Blogg100, Recept

I mitt hus har vi en matlagningsgrupp som lagar och planerar middagar för 40-70 personer lite då och då. Det kan vara lite slitigt men är otroligt roligt.

Mango lassi är väl ändå en dryck?

Jag tänkte göra lassi  till ett planeringsmöte inför en indisk middag och letade recept på nätet. Undrar bara varför alla svenska lassirecept verkar ha tro att det är någon slags smoothie som är tjock och krämig. Vad jag vet så är det en ganska tunn yoghurtbaserad måltidsdryck. Försökte två gånger med olika varianter, men det blev så tjockt och mäktigt att det mer var som en efterrätt/gröt eller kräm som nästan fick ätas med sked. Med all mango som skulle hällas i så blev det ännu tjockare. Till slut bytte jag andelen yoghurt och mjölk och tog både mindre kardemumma och mango, vilket funkade utmärkt.

6 portioner:
5 dl mjölk
3 dl mild yoghurt
1/2 tsk malen kardemumma
2 dl fryst mango i bitar
Körde allt i mixer. Blev gott.
Gjorde en omgång till som blev vegansk pga laktosintolerans och komjölksallergi (getmjölk är inte så lätt att få tag på…) i gruppen.
Då använde jag havremjölk och soyayoghurt i stället. Ganska mycket dyrare, men precis lika gott och alla (även icke-allergiker) uppskattade det.

Du sköna nya digitala värld

Etiketter

#Blogg100

The Circle av Dave Eggers. Att läsa den här boken känns delvis som att vara inne i ett forum för konspirationsteorier och delvis som att läsa något av kvällstidningarnas skräckreportage typ ”tio dolda framtidsfaror med den nya tekniken du inte kände till”. The Circle påminner inte så lite om den totalitära staten i 1984 och Du sköna nya värld. Fast det totalitära samhället är i stället uppbyggt kring informationsdelning och marknadsstyrning. Världen styrs av föreställningar om öppenhet och insyn som givetvis bara gäller dem som inte har makten över informationsflödet. Beskrivningen av den sektliknande stämningen och anläggningarna på The Circle påminner förstås om Google, Facebook och Apple. Men det faller ändå lite platt. Jag får aldrig riktigt grepp om vad författaren egentligen vill säga. Att sociala medier kan gå överstyr och bli viktigare än allt annat? Att den personliga integriteten hotas av allt för mycket övervakning? Men det vet vi ju redan. Att marknadskrafter tar över mer och mer av det digitala livet och våra liv i stort har väl ingen missat, men här är det viljan att göra gott och lösa problem med teknikens hjälp som blir till något betydligt mer skrämmande. Det är väl det som skaver med hela historien, i alla fall hos mig. Den kom ut 2013 och sedan dess har vi sett betydligt mer skrämmande tendenser i form av lögner och propaganda på nätet som sprids med illasinnade syften utan att ens dölja det och mobbmentaliteten idag är mycket värre.

Boken är extremt lättläst och ganska underhållande, men ger en lite dålig eftersmak. Men jag gillar det Stepford Wives-inspirerade slutet. Den kommer som film i år också.

Grattis

Etiketter

#Blogg100, Buffy, Favoriter, Maraton

I dagarna är det tjugo år sedan Buffy kom. Kanske snart dags att ta fram dvd-boxarna och maratontitta. En gång gjorde jag och syster F  det. Med korta avbrott för att fixa mat (och en gång för att gå till affären och handla frukost) maratonkollade vi på Buffy i 48 timmar. Fast vi hann förstås inte med allt. Tror att vi började med säsong 4 och hann fram till och med säsong 6.

Men så hängivna orkar vi nog inte vara idag. Kanske. Måste nog åtminstone titta på Once more with feeling. Musicalavsnittet som är en av de ytterst få saker jag gillar där folk brister ut i sång.

Kulturkollo frågar den här veckan om fiktiva världar man skulle vilja vara i. Sunnydale hamnar inte så väldigt högt på den listan…

Giles!

 

Gödselspridarna

Etiketter

#Blogg100

Blir så trött…

Det händer hela tiden. Plötsligt börjar folk dela saker som gör att man bara baxnar. Människor som man ändå trodde hade någon form av tankeförmåga och inte var helt bakom flötet beter sig som fullkomliga puckon. När det började hända kändes det mer som ett slags lackmustest av människors förmåga till självständigt tänkande och intelligens. Ungefär: ”jag misstänkte visserligen att du var ganska korkad, men det här överträffade alla mina förväntningar” eller ”Vad har hänt? Har du fått en hjärnblödning? Fullt utblommad psykos? ”  Numera är det mer en uppgiven suck.

Senaste exemplet var Person 1 som delar något på Facebook (från en annan Facebooksida) som inte är sant och bara syftar till att hetsa mot invandring. Att det inte är sant bevisas (med källor) i en av de första kommentarerna. Följer sedan tre kommentarer där folk ber person 1 att inte dela sån skit. Person 1 medger att hen inte faktakollat (eller utfört någon form av kritisk tankeförmåga över huvud taget), men kommer med någon lam ursäkt om att ha läst liknande i vanliga media.

Vad är det för fel på folk? Kan de inte läsa? Följer de inte med över huvud taget? Hur kan någon läskunnig människa som inte bott under en sten det senaste året tro att migrationsverket kastar ut svenska pass som konfetti till vem som än vill ha?

Vet de inte vad de gör? Vems ärenden de går? Förmodligen inte. Jag kan inte komma över att det finns så många som uppenbarligen är betydligt mer korkade än man kan tro.

Strindberg hade fel (om det också). Det är inte synd om människorna, för de borde för fan veta bättre. Och skämmas. Och kanske fundera lite över det där med orsak och verkan. Eller om de verkligen vill framstå som fullständiga idioter.

Kinesisk utflykt

Etiketter

Anime, HIstoria, Kina, KIngdom, Manga

Det här ser ju väldigt lugnt och vackert ut, men skenet bedrar. Historien som berättas handlar om krig, krig och åter krig i Kina för 2200 år sedan.

Har tillbringat de senaste veckorna i Kina. Ja, inte personligen på resande fot utan litterärt. Inte direkt i modern tid heller utan på 200-talet f. kr. Det jag läst och sett är en japansk manga och anime som heter Kingdom. Mangan började ges ut 2006 och det har hittills kommit 46 böcker (507 kapitel). I manga är kapitlen korta men det är ungefär 7 600 sidor och enligt författaren kommer det totalt att bli 100 böcker. En animeversion kom 2012 och 2013 med totalt 77 avsnitt och täcker drygt 250 kapitel i början.

Shi Huang Di (som han kanske såg ut på riktigt).

Vad handlar det då om? Kinas förste kejsare Shi Huang Di, som enade sju olika stater som legat i krig med varandra i 500 år, under det som kallas vår- och höstperioden och de stridande staterna. Han är förstås inte kejsare från början, utan en 14-åring kung som inte har någon direkt egen makt utan är i händerna på ministrar som inom sig kämpar om makten, inte sällan med hjälp av mord. Berättelsen följer hans väg fram till ett enat Kina (som, om det ska följa historien kommer att hända när han är 38 och utropas till kejsare). Där berättelsen befinner sig idag är han 23.  Men han är inte huvudpersonen utan historien berättas genom en ung man, Xin, som kommer från en mycket påver bakgrund som tjänare, i det närmaste slav, i en liten by, men som genom olika händelser tar sig fram som soldat och drömmer om att bli general (och kommer att bli det, eftersom författaren har sagt att huvudpersonen bygger på Li Xin, en av de generaler som förekommer i historien kring Shi Huang Di) och som hjälpte honom att lägga de andra staterna under sig.

Kingdoms (något mer tilltalande) version av Shi Huang Di, innan han blev kejsare, utan bara kung av Qin och hette Ying Zheng.

Författaren, Yasuhisa Hara, har till viss del utgått från den kinesiska historiekrönikan Shinji som skrevs på 100-talet f.kr. Den ska väl tas med en nypa salt på en hel del ställen eftersom den inte är helt samtida och  dessutom, som större delen av historieskrivningen, färgad av antipatier och sympatier. Men det inspirerade mig till att läsa mer om Kinas historia och hur forskare och historiker tvistar om tolkningar.  Olika forum för mangan är också spännande för det finns ovanligt nog många insatta som inte bara kan sin historia utan även läser kinesiska.

Animeversionen av Palatset i Qins huvudstad Xianjang.

En återuppbyggd imitation av ett annat av Shi Huang Dis palats, men visst verkar det ha inspirerat författaren?

När jag började läsa hade jag bara Evert Taubes dikt ”Muren och böckerna” i huvudet: ”Det var Shi Huang Di, kung av Qin, som byggde den kinesiska muren…” Där framställs Shi Huang Di som en tyrann, men den bilden är något onyanserad och kanske inte helt historiskt korrekt. Yasuhisa Hara har sagt att han vill ge en mer positv bild av kejsaren.
Terrakottarmén känner väl de flesta till, det vill säga de 8 000 lersoldater i naturlig storlek (plus hästar, vagnar och mycket mer) som vaktar Shi Huang Dis mausoleum. Det är som om de blir levande i tecknad form och bara det är ju spännande.

Terrakottasoldaterna som de ser ut i verkligheten .

En hel del av de personer som förekommer i den här historien fanns i verkligheten och speciellt viktiga händelseförlopp utgår från historiska beskrivningar. Det finns fansajter och forum där folk gjort listor på vem som är vem och vad som egentligen hände. Men eftersom det är fiktion kan författaren brodera ut och göra om en hel del, både när det gäller personer och händelser. Det är förstås en massa krig, krig och åter krig. Extremt blodigt och våldsamt och ingenting för kräsmagade. Givetvis är persongalleriet väldigt omfattande men det gör inte att alla framställs ensidigt många av personerna visa upp mer än en sida och eftersom berättelsen spänner över så pass lång tid ges de mest framträdande personerna utrymme att växa och utvecklas. Det finns både extremt osympatiska allierade och väldigt sympatiska fiender om vartannat.

Extremt våldsamt. Mer regel än undantag i den här historien.

Något som jag tycker är väldigt spännande är att författaren låtit en del historiska gestalter vara kvinnor (även om många förutsätter att alla generaler var män vet vi faktiskt inte om historiska personer för 2200 år sedan var män eller kvinnor ). Oavsett varför han gjort så finns det i alla fall antal  starka kvinnor som är generaler och militära ledare och hör och häpna – till skillnad från en hel del tecknade kvinnor i annan manga och anime behöver de inte leda sina trupper iförda bikini utan får ha brynja och skyddspansar som alla andra.

Lättklädd i krig (Xin, huvudpersonen).

Nåja, det gäller inte alla. Huvudpersonen, Xin, tar sig igenom ett par tre krig och avancerar i graderna ganska rejält, endast iförd en liten omlottklänning (nej, jag vet att det inte är en klänning, men jag kunde inte låta bli…) och flipflopsandaler av halm.

Här har Xin äntligen fått nya kläder…

Jag kommer att fortsätta följa mangan med stort intresse, för nu när jag känner till lite om den faktiska historien så vet jag ju lite om vad som egentligen hände och väntar med spänning på hur författaren ska lösa det. Teckningarna är i alla fall helt fantastiska och historien mycket bra berättad och jag kan verkligen rekommendera den till alla historieintresserade, men som sagt med en stor varning för våld. Att mängder dör brutalt när stora krigshärar med hundratusentals människor (och hästar) brakar ihop med spjut och svärd  i hand, ofta under ett regn av pilar, är ganska självklart och jag är glad att författaren inte förskönar eller glorifierar det, utan snarare understryker att även lyckade strategier innebär att tusentals dör. Sedan är det ju alla intriger och lönnmord och andra grymheter som följer i krigets spår som han inte heller skyggar för (i många fall är jag ganska glad för att teckningarna inte är i färg. Mangan har aldrig översatts (officiellt) till engelska, men jag tror inte att våldet är den stora anledningen, utan snarare att det finns några få sexscener (som inte är speciellt explicita) och det brukar ju anses värre på den amerikanska marknaden…

 

Storslagna landskap saknas inte i mangan, som är utomordentligt tecknad.

I animen är teckningskvaliteten inte alltid lika hög, men 3d-bakgrunderna är fantastiska.

Vintersagor

Etiketter

#Vinteräventyr, Anime, Mushishi

När jag tänker på berättelser om vinter dyker ofta Mushishi upp. Den utspelar sig i något slags historiskt, eller snarare mytiskt Japan, nästan bara på landsbygden, i bergen, i naturen och där det finns väldigt lite människor. Det förekommer inga verkliga historiska händelser och inga av de traditionella japanska mytologiska varelserna även om den är starkt inspirerad av folksägner och berättelser som dyker upp här och var, invävda i den här berättelsen. Huvudpersonen är en kringvandrande mushishi, en person som kan se saker som andra inte ser och söker upp oförklarliga händelser.

Ibland fungerar han som ett slags läkare och hjälper dem som drabbats av övernaturliga saker. Det är ett slags magisk realism som jag tycker är mycket tilltalande. Människor kan försvinner upp i luften, bli osynliga, sova i ett helt år, få barn som egentligen är bambuskott eller svampar eller att någon råkar gå in i en tunnel och sedan får leva om sitt liv om och om igen. Mycket handlar om att fungera i balans och harmoni med naturen. En del av berättelserna är extremt sorgliga och andra slutar lite lyckligare. Under vinterberättelserna pulsar huvudpersonen allt som oftast fram i djup snö och kyla, men det finns oftast ett halvt eller helt översnöat hus eller en liten by på vägen. Kanske en där man drabbats av något som äter upp alla ljud eller att det finns någon som hör eller ser alldeles för mycket. Jag tycker om den trolska stämningen och de vackra bilderna. Tempot är lugnt och på sätt och vis nästan poetiskt. Den som tror att tecknad film är högljutt och bullrigt och bara för barn bör titta på den här serien som totalt består av ett 50-tal avsnitt och några lite längre. Det här är helt klart sagor för vuxna. De berättelser som utspelar sig på våren, hösten och sommaren är lika vackra och jag tycker mycket om dem också, men just nu passar vinteravsnitten lite bättre.

Inspirerat av Kulturkollo Vinter 2017 #vinteräventyr.