Anime 2016

Etiketter

, , , , , ,

Kulturkollo efterlyste årslistor och bidrog med kategorier. Det var väl tänkt att handla om litteratur och kultur i allmänhet. Det här är bara en liten smal sektor av kulturen, men Här är min årslista över anime jag sett (och pyttelite manga också). Allt är verkligen inte nytt för 2016, men allt är sådant jag såg för första gången i år.

Årets mest oväntade: DAYS – Trodde aldrig i livet någonsin att jag skulle älska en ganska standardmässig sportanime om fotboll. Men det gör jag.
Årets klassiker: Shingeki no Koujin – Attack on Titan som inte handlade rymdfärder och en attack mot Saturnus största måne. Trodde det först. Blev fast efter andra försöket. Första försöket slutade abrupt eftersom te och mackor inte är någon bra kombo med en anime där huvudpersonens mamma blir uppäten under de första fem minuterna. Måste nog räknas till klassikerna.yolanda-cigarette-eglise-roanapur-1
Årets kvinnokamp: Black Lagoon – Det finns ingen anime med starkare och tuffare kvinnor än Black Lagoon. Oavsett om de är ryska maffialedare, vapensmugglande abbedissor, CIA-agenter, lönnmördare, hembiträden eller livvakter så är det kvinnorna som är starkast här.

2541Årets sötaste: Shounen Maid Sötare än sötast Jag älskar att se när andra städar och huvudpersonen gör det mest hela tiden. När han inte lagar mat eller fantiserar om dammsugare.
Årets historiska: Magi: Sinbad no Bouken Mer fantasy än historia och väldigt mycket mytologi, kisar man går det att hitta antikens romare, tempelriddare, amazoner, Egypten och givetvis den arabiska tusen och en nattvärld som animen bygger (väldigt, väldigt löst) på.
Årets obehagligaste: Tokyo Ghoul Det här var också en av dem som verkade för vidrig för att jag skulle klara av den. Men det gjorde jag och den var spännande. Men kommer nog inte att se om den.
Årets dystopi: Psycho-Pass Movie En värdig fortsättning på säsong 1 (vi kan väl glömma säsong 2).
Årets BL: Dokuuysei (film) och Syotsugyosei (manga). Normalt beskriven kärlekshistoria mellan två killar. Kändes befriande. Var lite tveksam över animeringen först, men historien är så bra att det snabbt går över. Sämst: Gakuen Handsome. Hur någon BL-fan kan ha crowdfundat detta övergår mitt förstånd. Alla ser ut som skämtteckningar av Jay Leno och då har i alla fall jag lite svårt för att engagera mig i deras kärleksliv.
79595Årets bibliotekarier: Library Wars – Beväpnad bibliotekspersonal slåss mot den bokbålsälskande censurens trupper. Behöver jag säga mer?
Årets tidsresor: ReLIFE och Erased. Tidsresor på helt olika sätt. Erased handlar om att förflytta sig bakåt i tiden och hitta en mördare, ReLIFE om att få möjlighet att bli 10 år yngre, gå om sista året på gymnasiet och hitta sig själv.
Årets återseende: Nasume Yuujinchou Go Ny säsong av min feelgood-anime nummer 1.
Årets sporter: Haikyuu 3 (volleyboll), Yowamushi Pedal: special ride (cykling), DAYS (fotboll), All Out (rugby), High Speed: Free Starting Days (simning), Yuri on Ice (konståkning), har visserligen sett Cheer Danshi (manlig cheerleading) och Prince of Stride (någon form av parkour), men de var ganska intetsägande. Ledsen, Battery, men jag blir fortfarande extreeemt uttråkad av baseboll.

aot1Årets huvudperson: Levi från SnK. Extremt kort, butter och ilsken. Olämplig humor. Pedant som verkar älska att städa (jag börjar se en liten antydan till något slags städmönster här…). Fick mig att läsa alldeles för mycket fanfic. Han fick inte ens vara med i (den riktigt usla) Live Action-filmen för att de var oroliga att han skulle ta för mycket uppmärksamhet från den riktiga huvudpersonen, Eren.

yuballetÅrets bifigur: Yuri ”Yurio” Plisetsky från Yuri on Ice. Har en viss förkärlek för ”adorable little wingnuts” och Yurio är verkligen en av dem. Snygga balettposer också.
Årets höjdpunkt: Yuri on Ice om jag ska välja en enda av allt jag sett och gillat i år måste det bli denna.
stoniisanÅrets möte: Saint Oniisan – Buddha och Jesus möter den moderna världen och delar lägenhet i Tokyo. Genialiskt.
Årets magplask: Orkar aldrig se klart riktigt dålig anime, så jag säger sista kapitlet i Bleach. Det kunde vi ha varit utan.
Årets S&M: Prison School –Påminner om vissa franska vuxenserier från 80-talet. Det är väl parodi på något plan, med män som gärna vill bli dominerade av kvinnor som har större tuttar än huvud. Trots allt, tusen gånger bättre än 50 Shades of Grey.
Årets skämskudde: Watashi wa moetete dousunda. Låt oss aldrig mer tycka att det är okej att någon som är tjock har en ”lustig” röst som är grötig och konstig.
Årets animepodd: Anime Addicts Anonymous. AAA:s slogan är ”making your anime addiction worse”. Kan inte annat än hålla med.
yuvikissÅrets kyss : Victor & Yuri i Yuri on Ice. Om de nu kysstes eller inte är frågan. Även om jag säger ja, spelar det givetvis ingen roll. För närvarande finns drygt 4 000 Victor/Yuri-fanfic på Archive of our own. Inte illa för en anime som inte bygger på manga/böcker. Oavsett vilket så var det ändå skönt att se en lite mer normal relation än de vanliga clichéerna.

Årets ”vi har hamnat i ett dataspel”: Hai to
Gensou no Grimgar, förutom att den hade lite väl långa musikstycken mitt i avsnitten så tyckte jag om den. Här vet inte huvudpersonerna att de befinner sig i ett spel, men för tittaren är det ganska självklart.
Årets anime för vuxna: Fune wo amu – The Great Passage – Inga konstiga hårfärger, ingen skola, inga söta fantasidjur som pratar. Vuxna människor som pratar om ord och håller på att ta fram en ordbok.fume-wo-amu-fall-2016-560x501
Årets överskattade: Owari no Seraph Såg äntligen klart båda säsongerna. Trist eftersom jag har en känsla av att den kunde ha varit bra om själva historien inte haft enorma och oförklarliga luckor.
planetes-cp

 

 

Årets underskattade: Planetes Vardaglig skrotuppsamling i rymden som skulle kunna utspela sig i en inte alltför avlägsen framtid. Riktigt bra. Inte ny. Ledsamt är att röstskådespelaren som gör huvudrollen (även Karasunos coach i Haikyuu), hastigt dog i augusti, bara 49 år gammal.
Årets spel: Sangatsu no Lion (shogi) och Chihayafuru (det japanska kortspelet karuta).

 

Årets tv-serie_ Yowamushi Pedal -Live action – Kanske för att jag både är en total Yowapeda-fan och den här var ovanligt bra. Live action brukar oftast vara dåligt och lågbudget.
Årets konstupplevelse: Paprika – Psykoterapi och hallucinationer. Väldigt intressant animerat, men jag undrar fortfarande lite stilla vad de som gjort den tagit för droger.
Årets mat: Shokugeki no soma: ni no sara – andra säsongen med lika vällustig och intressant matlagning som vanligt, vars enda fel var att den var för kort och att mina favoritavsnitt i mangan där de praktiserar på olika restauranger gick alldeles för fort och inriktade sig nästan bara på huvudpersonen.shokugeki-no-soma-s2-12-05
Årets låt: Born to make history från Yuri on Ice sätter sig i huvudet lika mycket som Hozuki no Reisetsus glada sång om livet efter detta (”jigo-jigo-jigo-jigo-jigo-jigo kuyy” – jigokuy = helvetet).

Uppgång och fall av Liv Strömqvist

Etiketter

 

uppgfallJag är fullkomligt kär i Liv Strömqvists beskrivning av Ayn Rand och världens knasigaste och tråkigaste bestseller: Atlas Shrugged. Det är verkligen en av de allra tråkigaste böcker jag läst (statliga utredningar och telefonkatalogen inkluderat) och jag har aldrig fattat hur någon kan tycka att den är intressant. Även tokliberaler eller superkonservativa ärkekapitalister borde väl vara läskunniga och ha någon form av hjärnaktivitet, många av dem har ju faktiskt lyckats ta sig igenom skolan. Imho har den inte ens något underhållningsvärde som knaslitteratur. Min misstanke är att folk helt enkelt inte har läst den, utan att det blivit något slags masspsykos där alla som vill vara nyliberala bara ”måste” har läst den och därför säger alla att de gjort det, fast de kanske bara läst att någon på Timbro tyckte det. De borde läsa Liv Strömqvist i stället.

Avsnittet om vänsterns problem är helt på pricken och det allra roligaste är att läsa recensioner där (vänster-) människor kritiserar eller hyllar det som skrivs på ett sätt som är nästan 100 procent överensstämmande med beskrivningen av hur moralism ersätter vanligt sunt förnuft, ideologi och medmänsklighet. Snacka om ironi… Eller snarare, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Allt är bra i den här boken. Alla borde läsa den.

 

Ett riktigt bra minne – eller två

Etiketter

, , , ,

Den här veckan frågar Kulturkollo efter ett riktigt bra kulturellt minne. Efter att ha läst en massa rapporter från bokmässan i Göteborg kan jag bara tänka på författarminnen. Dock inte av bokmässan, eftersom jag aldrig varit där. Men jag har två bra minnen, som  faktiskt hänger ihop med vad jag läser just nu, trots att båda inträffade för länge sedan.

Först, när Neil Gaiman kom till SF-bokhandeln 2003 i samband med att American Gods och Coraline översatts till svenska. Det var helt ljuvligt att höra honom läsa live. Den svenska översättningen var jag lite tveksam till, eftersom jag rent personligt ogillade översättaren (tyckte att ä:et nog borde ersättas med ett i där), men man ska nog inte bedöma folks yrkesmässiga förmåga efter att ha träffat dem i ett ganska berusat tillstånd på fest (Vem som var onykter? Båda.) Han är helt okej som översättare, det får jag erkänna. Och ett visst mått av avundsjuka fanns det nog i mitt hårda omdöme eftersom jag drömt om att översätta American Gods sedan första gången jag läste den.

Men Neil Gaiman (som definitivt inte var närvarande på den festen) ville jag absolut se i verkligheten. Vi var tre som gick dit tillsammans, fangirlande ohämmat och fick våra böcker signerade av författaren som var väldigt rar.

Jag lyssnar just nu på hans novellsamling Trigger Warning. Där pratar han om hur Harlan Ellison satt med en skrivmaskin i bokhandelsfönster och skrev noveller inför publik. Det lät så bekant att jag insåg att jag inte bara läst om det, utan sett det, på riktigt. 1990 var jag i New Orleans under en Tennessee Williams-festival (där de under två dagar faktiskt döpt om en spårvagn till ”Desire”). En av aktiviteterna under festivalen var Harlan Ellison som satt där i fönstret med en gammal Remington eller liknande och skrev. Var också väldigt blyg och vågade inte gå fram och betala för en kortnovell eller prata med honom, fast jag såg honom på ett café senare. Men det var ändå en kulturupplevelse som jag inte glömmer. Jag minns i alla fall att jag såg en gratisföreställning av A Streetcar Named Desire som mimades (eller möjligen framfördes som expressiv dans) och en del andra författaruppläsningar och poesi och andra saker jag glömt.

ellison

Harlan Ellison.

Vi måste inte prata om det, i alla fall inte just nu

Etiketter

dygygj

Kulturkollo har pratvecka och frågar efter tips på böcker, tv-serier och filmer som man kan prata om, till exempel på jobbet eller i en bokcirkel. Socialt småprat. Lite svårt eftersom eventuella kaffepauser i mitt jobb sker i avskildhet framför datorn. Det är en klar brist på arbetskamrater här i hemmakontoret. Jag kan ju alltid prata med mig själv, men det ger ju inte något utbyte direkt. Den enda som finns i närheten är katten och han vill bara prata om sin matskål och verkar varken vara intresserad av burkiniförbudet i Frankrike eller Lars Noréns senaste dagbok. Eller förresten, kanske något av den sistnämnda, i alla fall om jag rev ut sidorna och la dem på golvet. Då skulle han förmodligen tugga sönder dem. Papper på golvet är nämligen hans egendom och enbart till för att göra konfetti av. Däremot tror jag inte att han har så mycket att säga om Lars Noréns shoppingvanor och skulle förmodligen ha väldigt starka åsikter om burkini  –  i alla fall om någon försökte sätta på honom en.

Smiling-Cat

Men bristen på socialt liv vid kaffemaskinen gör faktiskt ingenting. Saknar inte maskinen  heller, speciellt inte den där bruna tjärliknande vätskan som skulle föreställa kaffe. Är också ganska glad att slippa höra utläggningar om fotboll (om de inte pratar om fotbollsanimen Days, men det gör de ju aldrig) eller tv-serier jag inte sett och inte vill se.

Men det är klart att jag saknar lite av det där sociala småpratet, ibland i alla fall. Men det får jag snart igen, när matsalen öppnar för lunch några dagar i veckan. Om jag känner för att vara social går jag dit, men inte annars. Perfekt. Det finns bokcirklar här också, om man känner för det. I våras var det en om Selma Lagerlöf. Kunde varit kul, om det varit andra deltagare. Det finns vissa saker man inte gör frivilligt, typ sitter naken i en myrstack insmord i honung eller deltar i diskussionsgrupper med människor som bara är intresserade av att framföra sin egen åsikt, alternativt att trycka ner andra och tala om för dem hur fel de har.

 

 

 

 

 

 

Utflykt i historien

Etiketter

, ,

51f7QIB8ivL._AA300_

Vad läser du just nu är var veckans bokbloggsfråga hos Annikas litteratur- och kulturblogg. För en gångs skull enkelt att svara på: Lord John and the Hellfire Club av Diana Gabaldon. Jag har haft den andra boken i serien, Lord John and the Private Matter, hur länge som helst, men eftersom det är den andra boken så ville jag läsa den första (som är en kortroman) innan jag fortsätter med den. Den är väldigt kort, ljudboken tar inte mer än en och en halv timme. Så jag hann faktiskt höra hela innan jag hunnit skriva klart det här.

Diana Gabaldon har bland annat skrivit Outlander-serien med historiska berättelser med inslag av tidsresor (huvudpersonen) och historisk romantik, om jag förstått det hela rätt. Många har höjt den till skyarna (den är ju tv-serie numera också) men jag har aldrig känt mig speciellt lockad av den. Lord John är en bifigur i de böckerna, som fått en alldeles egen spinoff-Spbokserie. Böckerna utspelar sig i 1700-talets England och huvudpersonen är gay, något som han givetvis måste hålla hemligt eftersom det kunde leda till dödsstraff på den tiden. Men jag måste säga att det lockar mig betydligt mer än heteroromans. Något som förmodligen inte förvånar någon som känner mig det minsta. Men det är inte så mycket romans i den här boken, mer spänning och action. Jag tänkte en hel del på Pepys Dagbok, lite samma tidsperiod, mycket peruker och alla verkar dricka som svampar, hela tiden. Men det var för kort, nu måste jag fortsätta med nästa bok.

Jag har precis avslutat två förstadelar i helt andra bokserier (vampyrvirushistorien The Strain och fantasy i Nightrunner-serien av Lynn Flewelling. Har bara läst första boken Luck in the Shadows än så länge), men kände inte för att fortsätta direkt med nästa bok. Då är det ju läge att börja på en ny serie med massor av böcker… I och för sig kan det ju aldrig vara fel. Kommer förmodligen att fortsätta med dem senare.

Outbreak of the Bram Stoker virus

Etiketter

, ,

StrainDelToroHoganCoverThe Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan

Dracula möter zombies, eller snarare Outbreak. Det här är numera en tv-serie och det var den tänkt som redan från början. Men Guillermo del Toro fick ingen att nappa på idén, utan fick i stället rådet att göra det till en bok tillsammans med en annan författare. Det blev tre böcker, men jag har hittills bara läst den första.

Den börjar som Outbreak, med det amerikanska smittskyddsinstitutet CDC i New York. Några läkare ska undersöka ett plan som landat på La Guardia och sedan bara står kvar. Det går inte att få kontakt med det och ingen el fungerar i planet. När de väl bryter sig in finns det ingen luft därinne. Alla de 300 passagerarna och besättningen är döda. Men hur? Ingen vet. Kan de tappra hazmathjältarna lösa gåtan innan smittan sprider sig? Lite av de vanliga katastroffilmsklyshorna finns också med, till exempel det frånskilda paret som slåss om vårdnaden om sin son. Pappan förlorar pga en okänslig psykolog som inte förstår att hans arbete är VIKTIGT, yada yada gäääsp.

Men då kommer Dracula in i historien (en bok som givevtis inte kan existera i den här världen, annars skulle de väl ha fått några onda aningar, alternativt är helt dumma i huvudet). I lastrummet står en stor kista stenlåda… med jord… som sedan mystiskt försvinner. Det visar sig också att passagerarna inte var så döda som man trodde, fyra av dem överlevde mirakulöst. (cue dramatisk musik: da da dum dum dum). Vid det här laget har både van Hellsing och Renfied dykt upp, fast de heter förstås inte det.

Det märks att boken varit ett manus från början, det är mycket action, kanske lite väl mycket och lite för mycket slem och blod för mig på sina ställen. Spännande, visst, men jag har en känsla av att det bara blir mer och mer walking dead outbreak of the living virus i nästa bok och det finns gränser för hur mycket sådant jag klarar på en gång. Därför gör jag en paus.

Kan ju i alla fall säga att vampyrerna i de här böckerna är så långt från Twilight det går att komma. Tänk snarare på något liknande the Master i Buffy, fast men läskigare smink och cgi-effekter. Mycket lite glitter och knappast någon blodsugande romans (urk, blä, tvi), med andra ord.

Råkade se några bilder från tv-serien och den är definitivt för slem-läskig för mig.

Fakta: Jag trodde ganska länge att Guillermo och Benicio del Toro var samma person (hade bara sett den ena på bild och trodde att han både regisserade och skådespelade). Men de är inte ens släkt.

Poddsommar

Etiketter

Hatar fortfarande frågan ”har du gjort något roligt i sommar då?”. Så skönt att åtminstone inte behöva vara på ett kontor och få frågan 20 gånger om dagen just nu. Den här sommaren har varit ungefär lika kul som en lagom släng av malaria.
Å andra sidan har jag sett en del bra anime (perfekt för 25 min paus då och då) och lyssnat på böcker och podcasts samtidigt som jag jobbat/när jag åkt och handlat, lagat mat, städat etc. Mest poddar, eftersom alla inte kräver 100 procent uppmärksamhet hela tiden.

China-dust-storm

Så kul var min sommar.

Obiter dictum två killar som sitter och pratar om diverse populärkulturella saker och annat. Kan väl kännas som lite väl mycket ibland, men ganska roligt om man gillar den sortens nörderi som handlar om mer eller mindre obskyra fenomen, späckat med film- , tv- och musikreferenser. Och det gör jag, tydligen. Har funnits sen 2010 och det finns väldigt många gamla avsnitt, numera verkar det komma något enstaka då och då.

Snedtänkt med Kalle Lind. Den absolut bästa jingeln jag hört. Blir glad varje gång jag hör den. Han pratar med olika människor om konstiga eller obskyra saker i svensk någorlunda nutidshistoria eller kanske oftast dåtidshistoria. Samtalen är alltid intressanta och roliga, två nördar som pratar om nördiga saker, ungefär sådana samtal som jag gillar mest. Man måste ju bara älska människor som applåderar skämt om något som hände på 1600-talet. Roligt är det i alla fall. Eller också har jag väldigt konstig humor. Nåja, det har jag misstänkt länge. De allra flesta som är med är bra och tar sina ämnen på allvar utan att bli tråkiga eller jobbiga.

Jag tänkte att jag skulle lyssna på några poddar som ligger lite mer åt skräckhållet. Hörde på första säsongen av Creepypasta, men har inte vågat höra på den andra än. Lite för läskigt för mig.

Givetvis lyssnade jag på alla åtta avsnitten av P3 Serie-podcasten De dödas röster, skriven av Cirkeln-Sara Bergmark Elfgren. Tycker bättre om den än typ Serial, som väl började den trenden. Lyssnade på den, men hann tröttna lite. Det finns ju fler true crime-poddar, men jag har inte orkat höra på dem. Föredrar  nog fiktiva dokumentärer framför verkliga.

Limetown USA, fiktiv historia om en stad där alla försvann och en reporter som ska reda ut vad som hände. Den var inte jätteläskig, men jag blev inte heller så fängslad av historien, typiskt en sådan som man kan hoppa över halva avsnitt och ändå lätt gissa sig till vad som hänt. Ibland lite för mycket av den amerikanska stilen där man inte tror att folk kan fatta saker utan att de förklaras väldigt, väldigt noga.

 

 

 

 

 

 

I skolmiljö

Etiketter

,

Böcker i skolmiljö var ämnet för veckans bokbloggsfråga. Tror att den första bok jag läste på engelska var Enid Blytons The Twins at St Claires, som handlade om två flickor på internatskola i England. Tyvärr minns jag inte så mycket mer av den, pga att det var väldigt länge sedan. Kommer bättre ihåg Pappa Långben av Jane Webster som jag fick lite senare, när jag fyllde tio, för den har jag fortfarande kvar. Den utspelar sig till största delen på ett amerikanskt college i början av 1900-talet.

Daddy-Long-Legs1Boken består av brev som huvudpersonen Judy skriver till den okände person som gjort det

möjligt för henne att gå på college (hon är uppvuxen på ett barnhem). Men det som fastnade var framför allt den litteratur hon läser och skriver om. Flera av böckerna som nämns där har jag förstås läst själv senare (systrarna Brontë, bland annat) och när andra dykt upp i artiklar eller diskussioner så känner jag till dem, ibland utan att komma ihåg var jag läst om dem. Så det var ju ett slags bildningslitteratur, i alla fall för mig.

5450152938_270064949cMen det var egentligen inte den jag tänkte skriva om, utan om två andra böcker av det lite mer vuxna slaget som utspelar sig i universitetsmiljö. Den första är Brideshead Revisited, som jag visserligen läste efter att ha sett den första tv-serien, men har läst om fler gånger sedan dess. Det var förmodligen där mitt intresse för en viss typ av fiktion vaknade.secret_history_penguin

Den andra är The Secret History av Donna Tartt som jag också tyckte mycket om.

 

Brideshead Revisited credit: Photo: Granada Television Manchester.

Brideshead Revisited (tv-versionen från 1981 är den enda för mig.) Photo: Granada Television Manchester.

Olja och vatten

Etiketter

,

Känner mig lite pysslig idag. Hängde först upp en blomlåda (med murgröna och calendula) utanför mitt fönster och var sedan uppe på husets stora terrass och oljade in 5 bord tillsammans med en av mina grannar. Det var skönt i solen och tog max en halvtimme. Är fast besluten att inte bli en av dem som bara klagar på att saker inte blir gjorda utan att någonsin lyfta ett finger själv eller ens erbjuda sig att göra det. För en vecka sedan sa en person till mig att det var ”skandal” att ”någon” inte tog hand om borden bättre. (Högröd i ansiktet och nästan skrikande. Jag sa väl: ”eh… ja.” Jag tänkte: Här har vi någon som verkligen vill ge ordet neurotisk ett ansikte...) Hen satt i alla fall ute på terrassen hela tiden när vi stod och penslade. Jag hade lagt fram ett gäng penslar, för att visa att det fanns om någon mer ville hjälpa till. Ingen anmälde sig…

Väntar nu på att ”någon” ska klaga över att det ligger tidningspapper utbrett under borden eller att de är oljiga så att man inte kan sitta vid dem eller att vi gjort på fel sätt.

Om det bryr jag mig ungefär så här mycket:

mqs0O

 

 

Space invaders

Etiketter

Kulturkollo bad sina läsare att berätta om en sommarplåga de minns. Det första jag kom att tänka på var ett år när min bästis (detta var för 100 år sedan) varit på Öland med sin familj och det var nyckelpigeinvasion och de hade haft nyckelpigor överallt och i allting. Rena skräckfilmscenariot, tydligen, för resten av sommaren skrek hon högt så fort minsta lilla nyckelpiga närmade sig. Här är tio saker jag tycker är riktiga sommarplågor, sådant som invaderar tillvaron sommartid:

  1. Flintastekar. Riktigt äckliga köttbitar som ligger i vaccuumförpackningar, simmande i något brunt och vidrigt. Vet inget bättre sätt att säga ”Bli vegetarian nu! Direkt. Aldrig mer kött.”.
  2. Lukten av brun utan sol. Hur länge har det funnits? 50 år? Och måste det fortfarande lukta lika illa?
  3. ”Vad ska du göra i sommar?” Den eviga frågan. Ungefär lika kul som ”när är det dags”, följt av en klapp på magen som definitivt inte är där av graviditetsskäl. Nej, jag ska inte resa bort. Alla kan inte/vill inte/orkar inte göra det, din okänsliga gris. Jag ska sitta fastkedjad vid datorn och jobba, tacksåmycket.
  4. Alla listor över vad folk ska få och inte få ha på sig. De dyker alltid upp. Ska män få ha shorts på jobbet, kvinnor över en viss ålder få ha minishorts (de säger ålder men menar vikt). Jag säger bara lägg ner, jag orkar inte. Livet är tillräckligt jävligt ändå för att jag ska orka bry mig om vad andra har på sig.Aha, det var musik som menades? Sådana sommarplågor alltså. Kanske Idas sommarvisa, vet inte varför jag tycker så illa om den. Små tillkämpat käcka barn som ska låta gulliga, kunde vara soundtrack i en skräckfilm.

    tumblr_ma8jt5ChGY1qez2q6o5_500
    På frågan om vad som blir sommarplågan i år kan jag bara svara:  har ingen aning.
    Kommer förstås ihåg en massa låtar som spelats till leda och som jag helst vill förtränga.
    Den här är iallafall bra: