Etiketter

,

Vissa saker påminner för mycket om verkligheten för att vara roliga eller ens intressanta. The Office har jag till exempel aldrig klarat av eftersom den påminde för mycket om mitt faktiska jobb och varje gång någon gjorde något extremt pinsamt/roligt så kände jag att ”hjälp, jag jobbar ju faktiskt med människor som är sådär”.

Nyss såg jag den svenska thrillern Blå ögon (gammal i Sverige men sänds i England nu). Det där med främlingsfientliga partier som 1. Verkar vara fullkomliga idioter. 2. Gör skumma affärer med andra partier som i sin tur säljer ut saker och ändrar lagar för vinnings skull känns fullkomligt realistiskt. Högerextrema terrorattacker utförda av psykopater känns inte heller så orealistiska i ett land där brinnande flyktingförläggningar knappt får rubriker längre. Själva serien var ju visserligen ganska spännande, men efteråt kände jag mig mest beklämd.

Det var ungefär som att läsa Aftonbladet eller Expressen. Fast utan sportsidor, skvaller om reality-tv och utan kommentarsfält. Om jag någon gång råkar läsa kvällstidningarnas artikelkommentarer drabbas jag av en intensiv lust att duscha i tre timmar och skrubba mig med en rejäl rotborste, alternativt göra en partiell lobotomi för att glömma det jag läste. Ungefär samma känsla som av japansk tecknad hentai, det vill säga något som kanske i en mycket vid bemärkelse av en del skulle kunna kallas porr (inte för att jag kanske har sett något sådant, bara möjligen hört talas om det, visst, sure, yes, okej, inte jag inte och förresten ska jag aldrig mer göra det), men de flesta bara skulle kalla vidrigt. You can’t unsee things. Så sant.

1010300_10151625876753443_1832855038_n

Annonser