Etiketter

,

disaster-deep-the-10-greatest-disaster-movies-of-all-time-jpeg-229360

En gång älskade jag katastroffilmer. Såg om dem när jag behövde få lite avkoppling genom att se Tokyo krossas under jättetsunamis eller lava välla upp mitt i Los Angeles. De flesta är skrattretande dåliga och har plotholes stora som gigantiska asteroider. Som till exempel vulkanutbrottsfilmen med Tommy Lee Jones som jag inte minns namnet på med den fantasktiska underubriken ”The Coast is Toast” där lavan väller upp mitt i stan. Det finns alltid ett flygplan att sno i sådana filmer när man behöver komma undan, och det går att köra bil genom strömmande lava,  hoppa över höga hinder med motorbåtar eller täta läckan med ett tuggummi. Naturkatstroferna brukar inleda och då får man verkligen se vilka städer regissören eller manusförfattaren hatar. I The Core (den där vi spränger lite atombomber i jordens inre för att få igång värmen…) finns det en urlång sekvens där vartenda monument i Rom smulas sönder. Tokyo och Los Angeles råkar ofta illa ut, men där är ju jordbävningar ett ständigt närvarande hot. New York också, det är väldigt tacksamt att fälla frihetsgudinnan och alla känner igen Manhattan skyline när vågorna slår in över staden.

Men mitt intresse avtog. Vet inte om det berodde på att filmerna som kom blev allt sämre (ja, jag pratar om dig 2012!) När jordbävningen i Japan och Fukushima inträffade, då kändes det alltför nära och inte alls underhållande längre. Sedan har det kommit allt fler illavarslande klimatrapporter, land som försvinner ner i havet och naturkatastrofer som orsakar krig, massflykt, förstörda liv och hela länder som blir rena katastrofområden. Det är inte verklighetsflykt och fiktion längre, utan kanske en framtid som inte ligger sådär jättelångt bort (i vissa fall är den redan här), även om katastroferna inte inträffar oväntat och direkt och kommer att mosa sönder världens storstäder så kommer de att inträffa. Och vi kommer inte att kunna lösa problemen med hjälp av några käcka forskare. I filmen möts de alltid av motstånd, ingen tror på dem, men till slut måste även motståndarna inse allvaret och ger dem möjlighet att implementera sina lösningar. Det tror inte jag kommer att hända i verkligheten.

Annonser