Etiketter

,

Jag gillar inte olyckliga slut. Hatar när huvudpersoner i böcker och filmer dör på slutet när man följt dem genom historien. Speciellt när det är oväntat och omotiverat. Värsta exemplet är filmen The Perfect Storm som jag nu spoilar obarmhärtigt eftersom den inte bara slutar olyckligt utan också är erbarmligt dålig. Där håller besättningen på att rida ut stormen, spikar ihop trasiga skrov och tätar läckor med alla möjliga McGyver-metoder (sådant de alltid gör i ubåtsfilmer av någon anledning). Efter två timmar av desperat kamp, nja filmen utspelas väl under tre dygn eller något sådant, så dör alla. Alla. Inte en enda får spolas upp på en strand och återförenas med nära och kära.

Sådant händer inte ens i de flesta skräckfilmer. Jag vill ha tillbaka de där timmarna! Är jag osäker på om slutet blir olyckligt händer det att jag läser spoilers för att inte slösa bort tiden på saker som kommer att göra mig arg och besviken.

BROKEBACK-MOUNTAIN-FILM-004-550x350

Fin, men nästan för sorglig för mig.

Men det är klart att jag kan se sorgliga filmer och läsa sorgliga böcker också. När det byggs upp på ett bra sätt och inte känns som en nödlösning. Jag behöver vara förberedd och vill inte att det ska vara någon tvekan om att det är en sorglig historia. Till exempel som den animerade snyftfesten Grave of the Fireflies (en riktigt, riktigt bra film för övrigt) där tårarna börjar strömma redan vid förtexterna (eller egentligen redan när man läser baksidestexten på dvd:n) och aldrig slutar. Ser eller läser jag något riktigt sorgligt måste jag återställa balansen i hjärnan genom att se om serier eller filmer eller läsa om böcker tills känslan  går över. Ibland kan det kräva en hel säsong av en gammal bra serie.

Ibland går det inte riktigt över. När en av mina stora favoriter plötsligt dog i en serie jag följt ett antal år (det här är anime där människor nästan aldrig dör och ibland dör de inte ens när de dör). Jag blev förbannad och tappade intresset. Har försökt men aldrig riktigt kommit tillbaka till den sedan.

En gång kommenterade jag en fanfic med att den var fantastiskt bra men att jag blev väldigt besviken på slutet där den ena huvudpersonen dör. Författaren svarade att hen verkligen trott att föraningen om just det slutet byggts upp under hela historien. Nej, det hade det inte. Under hela historien hade det byggts upp ett hopp om att allt kanske skulle lösa sig ändå. Det är en viss skillnad. Slutet behöver inte ens vara ”and they lived happily ever after” utan det räcker med en liten öppning där det kanske eventuellt är möjligt. Är jag hopplöst romantiskt lagd? Tror inte det, men lite hopp och möjligheten att ta sig igenom svårigheter känns nog lite upplyftande när så mycket i livet suger.

Annonser