Etiketter

,

Jag bor i världens bästa hus. Av olika anledningar har min bostadsutveckling knappast varit en trappa utan snarare en negativ spiral de senaste åren. Från schysst lägenhet, till mindre andrahandsetta något utanför stan, till inneboende utan eget rum med madrass på golvet, till pyttetta, något som kallades ”kontor” nära stan, till något som kallades ”förråd” i samma hus (det är helt sant) men sedan till gigantisk, extremdyr tvåa långtåthelvete, ja inte med norrländska mått mätt förstås, men i typ Lund hade min lägenhet lika gärna kunnat ligga på månen, där tycker folk nämligen att en 5-minutersresa med buss är evighetslång. När jag bott där i sex månader fick jag toppenlägenheten, drömmen. En liten tvåa väldigt nära stan, trevligt område, bra kommunikationer och allt man kan önska sig. Nu går den inte att byta, utom inom huset, men vem bryr sig? Härifrån ska de få bära ut mig. Dessutom är hyran överkomlig och grannarna trevliga.

Det är ett kollektivhus, fast utan arbetsplikt, så man behöver inte laga mat, skura trappor eller något annat om man inte vill. Skulle jag vilja flytta ihop eller gifta mig så får jag däremot inte bo kvar. Eller ha sjutton katter (ett pälsdjur är okej) eller skaffa barn (well, det tåget gick för rätt länge sedan). Här bor det 280 kvinnor i ettor och tvåor. I varierande åldrar. Jag tycker att det är fantastiskt. Har plötsligt fått ett socialt liv, både utom och inom huset. Hit orkar människor ju åka. Har nu bott här i exakt ett år.

Annonser