En gång sa någon i en bok att det går att ha tre fantastiska saker, men aldrig alla tre samtidigt. Bostad, jobb och sex. Inte ”jag är väl nöjd då” utan mer ”wow”. Jag tänkte då att det var väl lite väl pessimistiskt och visst kan man väl få allt genast nu, på en gång. Så blev det förstås inte. Sen blev jag pessimist och cyniker och allmänt trött på världen och människorna och tänkte att noll (av tre) är ju också en siffra. Och jag har ju åtminstone jobbet kvar.

Fast man kan ju undra. När jag äntligen fick en lägenhet som är perfekt blev jag av med jobbet (som inte var fantastiskt, men jag hade varit där väldigt, väldigt länge). Det var inte mitt fel (då skulle de väl knappast vilja att jag skulle fortsätta som frilans, eller?) jag hade varken kissat på chefens skrivbord eller delat ut brownies med extra ingredienser på fikarasten. Arbetsbrist heter det visst. Att väldigt få ska göra jobbet (bättre och billigare…). Men LAS då, kanske vän av ordning frågar. Lagen om anställningsskydd, sist in – först ut och allt det där? Visst finns den kvar?

Ha, ha, ha. Ursäkta, måste torka lite skrattårar.

LAS är som en gammal tandlös hund. Företaget gör så specialanpassade arbetsbeskrivningar de bara kan för de personer de vill ha kvar utan att åldersdiskriminera för öppet och för mycket. Att arbetsbeskrivningarna är pappersbyggen med så stora hål att man kan köra en jumbojet genom dem spelar ingen roll. Facket förhandlar lite pliktskyldigt och förlorar.

Sedan får man beskedet att tyvärr kan vi inte behålla dig av en plågad personalperson som måste upprepar samma mening om och om igen för 20-talet personer med mer och mer ansträngd min och sedan sjukskriver sig.

Jag ska inte klaga, för allt del, det kunde varit värre. Jag har lång uppsägningstid när jag får betalt. Och en liten optimistjävel i mitt inre försöker säga att det kan vara det bästa som hänt mig.

Annonser