Mitt i all katastrofhantering, sortering, städning och allmänt röjande, inte bara hemma  utan även med div myndigheter  kom jobbet på att jag faktiskt existerar och har formligen dränkt mig i material sen dess.

Inte för att jag klagar på det, men det kunde väl vara lite mer utspritt. Jag översätter och läser korrektur hos ett förlag, men slipper sitta på kontoret för då skulle jag bli fett galen, som Nora skulle säga.

Jag satt där alldeles för länge som det är. Att jobba i bullriga kontorslandskap får mig att tappa tron på mänskligheten och hörseln, jag föredrar hemmets lugna vrå. Alla undrar om jag inte saknar arbetskamrater och de sociala kontakterna. Jag bara undrar, vem saknar snipiga kommentarer, folk som försöker verka mer upptagna än de är, chefer som presenterar andras idéer som sina egna, arbetsledare som saknar organisationsförmåga och alla som har mobiltelefoner med ”lustiga” signaler. (Till mig signalerar det bara ”döda, döda”.)  Visserligen finns en och annan trevlig person, men herregud, allt annat… man kan bli folkskygg för mindre. Dessutom sparar man pengar, slipper äta äckliga luncher och hemma, vem fan bryr sig om jag sitter i en gammal fläckig fleecetröja och raggsockor? På arbetsplatsen anses det däremot inte comme il faut.

Bland de alster redaktörerna skickar mig märks några tydliga språktrender (visserligen alltid lika populära, men efter sommaruppehållet märks det extra tydligt). Höstmodet verkar föreskriva att stavningskontroll bara är för fegisar, prepositioner är något man gissar på och sin/hans får man tydligen välja fritt mellan, bara man väljer fel.

Annonser